Tänker börja med att berätta att jag har försökt mig på att blogga förut, men har tröttnat lika snabbt igen då jag inte haft så mycket tid till att sitta och koppla av vid datorn på sista tiden.
Men nu fick jag för mig att börja igen, för att skriva av mig lite då och då...känns som att detta kan vara lite som terapi, där man kan få skriva av sig om alla bekymmer, känslor och även alla glada nyheter.
För en vecka sen (exakt idag) så satt jag och min älskade sambo i soffan och mös, och plötsligt får jag bara för mig att säga att det på sista tiden bara känts som att vi var två kompisar som bodde tillsammans, och han höll med mig.
Den ena kommentaren ledde till den andra och tillslut berättar han för mig att det kanske är bäst att vi gör slut och att han nog vill leva ensam. Han sa dock att han älskar mig som bara den, men jag trodde inte honom och la mig ner i soffan och stor tjöt som ett litet barn.
Värst av allt var när jag låg där och grät och han omfamnade mig och pillade mig i håret och sa:
Va inte ledsen!Då stortjöt jag bara ännu mer.
Dagen efter går jag upp klockan 05.00, kunde inte sova alls.
Så jag drack nog en hel kanna kaffe och satt här vid datorn och grät innan det var dax för mig att åka med bussen till jobb.
Kom hem till pappa och berättade vad som hade hänt, och när jag kom till jobbet hade jag lovat mig själv att inte gråta mer, men det första jag gör när jag kommer in i personalrummet är att börja stortjuta igen.
Jag frågar chefen om jag kan få prata med honom utanför och alla bara tittar på mig med en undrande blick.
Väl utanför gråter jag helt hysteriskt, och min chef (som har svårt för att visa känslor) tar mig i sin famn, klappar mig på huvudet och säger:
Bara gråt Jessica, det känns skönt efteråt.Kändes skumt, men ändå bra att stå där, och när jag funnit andan igen så berättar jag vad som hänt och frågar om jag kan få gå hem när vi är klara med allt som skall göras. Och det fick jag såklart.
Strax innan lunch blir vi klara på jobb och jag tar mina saker och åker hem till pappa. Pratar i telefon med min bästa vän Anna, och vi bestämmer att hon ska komma och hämta mig så att jag kan tillbringa helgen med henne i Malmö.
Kändes skönt redan direkt när Anna travar in genom dörren och jag får prata ut på riktigt med någon.
Jag får då sms av Emil som skriver att han hoppas att allt är bättre med mig idag, men NEJ det var det inte alls.
Efter några sms fram och tillbaka så bestämmer vi oss för att vi ska känna av att vara utan varandra hela helgen. Och så blir det.
Väl hemma sen på söndagen så kommer vi båda fram till att vi verkligen älskar varandra och inte kan leva isär. Men vårt förhållande har haft många problem som vi nu ska lösa.
Vi har verkligen tagit varandra förgivet och det har känts som om att vi har levt endast efter rutiner.
"Jag jobbar, kommer hem vid 17.00, då ska Emil vara hemma, sen ska det lagas mat, sen blir det mys och TV i soffan och sen läggdax för att man ska upp och jobba igen dagen efter"
Men nu ska vi göra saker på olika håll, inte alltid, men jag ska kunna åka till Malmö till mina vänner och umgås medans han är i Eslöv med sina vänner.
Vi behöver tid ifrån varandra så att vi lär oss att sakna varandra med.
Så nu är allt löst, och vi har också fått en ny lägenhet i Eslöv, så nu har man annat att göra på dagarna. Här i Marieholm har vi inte så mycket att göra eftersom alla vänner bor inne i Eslöv och man aldrig orkar umgås med dom på vardagarna, för bussresan käns väldigt dryg.
Denna flytten kommer göra vårt förhållande så mycket bättre, då jag känner att jag kanske kan gå ut på stan och fika med någon vän och att vi inte behöver umgås och leva i dom vanliga rutinerna längre.
Men nu har jag verkligen fått känna på vad kärlek är både på dom goda sidorna och dom dåliga och jag säger att jag VILL ALDRIG BLI SÅ SÅRAD IGEN!
Jag vet att HAN är den rätta för mig och att det är han jag vill leva med i resten av mitt liv.
Så härifrån kan det bara byggas till något bättre!!
Tack och hej
